Inlägg
Ja, gissa vad som kommer hända senare :D
Jag tar en liten paus (som ni ser)... okej, jag tar en lång paus från skrivandet, men jag kommer tillbaka ofc :D
fredag 1 oktober 2010
onsdag 12 maj 2010
del 14
”Lemus!” ropade jag när jag hörde Frankos lila förtrollning komma mot mig. Jag blev alldeles överraskad av att det var från mig den gröna runda lysande bollen kom från. När de krockade i mitten åkte vi båda bakåt.
”BRA JULIA!” skrek alla från ”mitt lag”. Men de från Frankos sida riktade en massa besvärjelser åt mitt håll och de på min sida, gjorde inget!
”VARFÖR GÖR NI INGET!?!?!” ropade jag till de, men de svarade inte. Frankos vakter hade riktat besvärjelser mot de andra för att det skulle bli en duell.
”Hahaaaa, du klarar ALDRIG det här! Du är lika svag som alla andra på din sida!” sa Franko. Jag försökte hålla mig lugn. När han märkte att det han hade sagt inte hade någon effekt höjde han till det nästa stadiet.
”Jag har hört att du är föräldralös, att du kommer från ett barnhem!” sa han. Jag hade inte berättat till någon (inte ens till er). Så hur kunde han veta?
”Svaga föräldrar föder svaga barn! Och alla hos dig dör förr eller senare! Var det inte ditt fel att din sjuka korkade mor dog?” fortsatte han. Franko hade ett elakt flin på läpparna. Ilskan bubblade inom mig.
”FÖR FAN!” skrek jag på honom. Ilskan gjorde mig starkare, till slut kunde jag slå ut honom. Han föll bakåt.
”Du valde fel person och bråka med! Glöm inte heller att du aldrig får snacka skit om någon jag håller kärt i ditt nästa liv!” sa jag. Jag trollade fram en stor eldboll genom att hålla händerna som en kupa. Jag lyfte upp den.
”STOP! Gradorna har Havens i styre! Om du dödar mig kommer de döda de!” sa Franko. Jag kollade runt och såg Havens med deras tomma blickar. Detta var inte rättvist! Men jag slöt mina händer så att eldbollen krymte.
”Sååå... GRIP HENNE!! OCH TA MED ALLA ANDRA!!!” sa han.
”VAAAA?!?! Men du lovade!” sa jag helt chokat och argt.
”Jag lovade att inte döda de NU om du inte skulle döda mig, jag sa inget om senare!” sa han. Så kom några Grador och band fast mig. Allt hade tagit slut så fort...
(INTE SISTA!)
”BRA JULIA!” skrek alla från ”mitt lag”. Men de från Frankos sida riktade en massa besvärjelser åt mitt håll och de på min sida, gjorde inget!
”VARFÖR GÖR NI INGET!?!?!” ropade jag till de, men de svarade inte. Frankos vakter hade riktat besvärjelser mot de andra för att det skulle bli en duell.
”Hahaaaa, du klarar ALDRIG det här! Du är lika svag som alla andra på din sida!” sa Franko. Jag försökte hålla mig lugn. När han märkte att det han hade sagt inte hade någon effekt höjde han till det nästa stadiet.
”Jag har hört att du är föräldralös, att du kommer från ett barnhem!” sa han. Jag hade inte berättat till någon (inte ens till er). Så hur kunde han veta?
”Svaga föräldrar föder svaga barn! Och alla hos dig dör förr eller senare! Var det inte ditt fel att din sjuka korkade mor dog?” fortsatte han. Franko hade ett elakt flin på läpparna. Ilskan bubblade inom mig.
”FÖR FAN!” skrek jag på honom. Ilskan gjorde mig starkare, till slut kunde jag slå ut honom. Han föll bakåt.
”Du valde fel person och bråka med! Glöm inte heller att du aldrig får snacka skit om någon jag håller kärt i ditt nästa liv!” sa jag. Jag trollade fram en stor eldboll genom att hålla händerna som en kupa. Jag lyfte upp den.
”STOP! Gradorna har Havens i styre! Om du dödar mig kommer de döda de!” sa Franko. Jag kollade runt och såg Havens med deras tomma blickar. Detta var inte rättvist! Men jag slöt mina händer så att eldbollen krymte.
”Sååå... GRIP HENNE!! OCH TA MED ALLA ANDRA!!!” sa han.
”VAAAA?!?! Men du lovade!” sa jag helt chokat och argt.
”Jag lovade att inte döda de NU om du inte skulle döda mig, jag sa inget om senare!” sa han. Så kom några Grador och band fast mig. Allt hade tagit slut så fort...
(INTE SISTA!)
lördag 1 maj 2010
Förlåt
Förlåt för att jag inte lagt in något på sistone. Jag skriver lite just nu faktisk. Men jag har mycket att göra nu. Vi har haft många prov den senaste tiden. En än gång, FÖRLÅT!
Kram
Kram
tisdag 6 april 2010
del 13
När vi hade kommit fram till en äng stannade jag, så som alla andra.
”Julia! JUUULIA!” hörde jag någon säga. Jag vände mig om men såg ingenting, ljudet hade kommit så nära.
”Här nere!” jag titta ner. Det var en liten ekorre med ljusbrun päls och gröna ögon.
”Hej lilla vän” sa jag glatt.
”Det var jag som hjälpte dig!” sa han. Jag satte mig ner framför honom. Tog upp honom och kramade honom.
”Tack så jääätte mycket!” sa jag. Adrin såg på mig och kom fram till mig.
”Vad heter du?” frågade han till ekorren... tror jag... i alla fall inte mig... hoppas jag.
”Chipedy men kalla mig gärna Chip” svarade han.
”Jaså, Chip, du är hennes nu!” sa Adrin. Chip tappade hakan.
”Herre gud du kan ju inte tvinga honom!!!” sa jag upprört.
”Men... men...” sa Adrin.
”Det är en ääära att få vara Havens djur” sa Chip. Jag fattade ingenting.
”Adrin hon fattar nada” sa Hanna.
”Aha ok, kolla. Alla ”partier” har ett eget djur. Lavradorer har en sköldpadda, Alamandrarna har en kanin, Grandorna har en korp och det verkar som om du valt ekorren!” sa han. Nu började jag hänga med. Hanna och Anna puffade till Sanna lite. Sanna kom fram till mig och Chip.
”Vi var nästan beredda på att det skulle bli något litet, så vi sydde ihop en mantel med samma märke som Julia har på manteln på din mantel! Så från insidan av vårat hem kan du lätt knalla ut, men från utsidan får du knacka den hemliga koden” sa hon. Chip ställde sig rakt upp så att Sanna kan sätta fast manteln.
”Och så ska jag bara klippa bort exakta längden på manteln så du inte heller trampar på manteln så du snubblar” sa Sanna. Chip blev genast glad och hoppade ner i min bröstficka.
”Jag har två fickor i byxorna också så du bara vet” sa jag. Chip nickade. Jag slog ihop händerna.
”Så sak vi börja?” frågade jag.
”Visst!” sa Adrin.
”Börja med att tänka rent. Du måste koncentrera dig för att det inte ska blir fel” sa han.
En timme senare
”Så nu kan du!” sa Adrin. Julia tittade runt på alla träd hon hade råkat skjuta på i stället för pricktavlan när de övade försvar och anfalls teknik.
”Nu vill jag gärna veta hur man tar bort all denna snö” sa jag.
”Ok, slappna av och koncentrera dig. Säg ”Artoma Ectusp” och slå näven i marken så du skickar energi till alla träd och växter” sa Adrin. Jag andades in och koncentrerade mig.
”Artoma Ectusp” sa jag och knöt näven. Jag lyfte armen och slog ner den med fart i marken. Jag kände energin sprida sig från mig, men jag fick tillbaka en hel del energi.
”NU!” skrek Adrin. Så kom flera människor fram mellan träden. De kom och sköt olika strålar hit och dit. Jag kände hur magin tog slut och reste mig upp på dinglande ben.
”Nu kommer våren vara framme om minst två dagar” sa Adrin.
”Aja baja!” hördes det bakifrån. Alla vände sig om.
”Inte ni igen!” sa jag. Franko höjde handen i riktning mot mig, alla andra bakom honom höjde handen mot de andra.
”Jag tar Julia, ni kan ta resten” sa han och stirrade argt på mig.
”Astergo!” ropade han och hans följeslagare.
”Julia! JUUULIA!” hörde jag någon säga. Jag vände mig om men såg ingenting, ljudet hade kommit så nära.
”Här nere!” jag titta ner. Det var en liten ekorre med ljusbrun päls och gröna ögon.
”Hej lilla vän” sa jag glatt.
”Det var jag som hjälpte dig!” sa han. Jag satte mig ner framför honom. Tog upp honom och kramade honom.
”Tack så jääätte mycket!” sa jag. Adrin såg på mig och kom fram till mig.
”Vad heter du?” frågade han till ekorren... tror jag... i alla fall inte mig... hoppas jag.
”Chipedy men kalla mig gärna Chip” svarade han.
”Jaså, Chip, du är hennes nu!” sa Adrin. Chip tappade hakan.
”Herre gud du kan ju inte tvinga honom!!!” sa jag upprört.
”Men... men...” sa Adrin.
”Det är en ääära att få vara Havens djur” sa Chip. Jag fattade ingenting.
”Adrin hon fattar nada” sa Hanna.
”Aha ok, kolla. Alla ”partier” har ett eget djur. Lavradorer har en sköldpadda, Alamandrarna har en kanin, Grandorna har en korp och det verkar som om du valt ekorren!” sa han. Nu började jag hänga med. Hanna och Anna puffade till Sanna lite. Sanna kom fram till mig och Chip.
”Vi var nästan beredda på att det skulle bli något litet, så vi sydde ihop en mantel med samma märke som Julia har på manteln på din mantel! Så från insidan av vårat hem kan du lätt knalla ut, men från utsidan får du knacka den hemliga koden” sa hon. Chip ställde sig rakt upp så att Sanna kan sätta fast manteln.
”Och så ska jag bara klippa bort exakta längden på manteln så du inte heller trampar på manteln så du snubblar” sa Sanna. Chip blev genast glad och hoppade ner i min bröstficka.
”Jag har två fickor i byxorna också så du bara vet” sa jag. Chip nickade. Jag slog ihop händerna.
”Så sak vi börja?” frågade jag.
”Visst!” sa Adrin.
”Börja med att tänka rent. Du måste koncentrera dig för att det inte ska blir fel” sa han.
En timme senare
”Så nu kan du!” sa Adrin. Julia tittade runt på alla träd hon hade råkat skjuta på i stället för pricktavlan när de övade försvar och anfalls teknik.
”Nu vill jag gärna veta hur man tar bort all denna snö” sa jag.
”Ok, slappna av och koncentrera dig. Säg ”Artoma Ectusp” och slå näven i marken så du skickar energi till alla träd och växter” sa Adrin. Jag andades in och koncentrerade mig.
”Artoma Ectusp” sa jag och knöt näven. Jag lyfte armen och slog ner den med fart i marken. Jag kände energin sprida sig från mig, men jag fick tillbaka en hel del energi.
”NU!” skrek Adrin. Så kom flera människor fram mellan träden. De kom och sköt olika strålar hit och dit. Jag kände hur magin tog slut och reste mig upp på dinglande ben.
”Nu kommer våren vara framme om minst två dagar” sa Adrin.
”Aja baja!” hördes det bakifrån. Alla vände sig om.
”Inte ni igen!” sa jag. Franko höjde handen i riktning mot mig, alla andra bakom honom höjde handen mot de andra.
”Jag tar Julia, ni kan ta resten” sa han och stirrade argt på mig.
”Astergo!” ropade han och hans följeslagare.
del 12
”Varför stannar du?” Frågade Adrin. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag bara pekade framåt. Han kollade fram och blev helt förskräckt, så klättrade han ner på stegen lite grann. Det var de blålila Gradarna. De hade visst märk att jag var borta och hade börjat leta efter mig.
”Vi måste få bort de, annars lär du dig aldrig något förrän de går och vem vet hur länge det är?” Sa han. Jag kollade runt med blicken för att få se något som får de att försvinna, jag tittade upp och såg att på en gren satt en ekorre. Jag försökte få hans uppmärksamhet. Ekorren var helt inne på sin nöt, jag gav upp. Jag hoppades på att de skulle försvinna snart. Men då kom jag på att vi hade ju som en dörr framför oss, hur kunde vi se ut då?
”Jo för dörren är specialgjord, så man kan se ut men inte in” hörde jag någon säga. Jag titta bak och såg Hanna. Det var därför ekorren inte såg mig. När hon såg mig blev hennes blick helt tom.
”RÖR DIG INTE!” sa hon.
”Varför?” frågade jag.
”Jo för din mantels märke får inte komma i närheten av ingången för då öppnas dörren. Det funkar inte utifrån men inifrån går det” sa hon. Jag blev helt stel och tog tag i märket och backade försiktigt. Jag kollade bak och såg en ihålig tjock gren. Den kan vara vår räddning för den var precis så stor så att jag kunde krypa in i den. Jag försökte ställa mig upp i en hukande position och komma fram till grenen. Jag var tvungen att chansa och ”hoppa” om man nu ska kalla det för det. Det finns nämligen inte så mycket plats för att man ska kunna hoppa ordentligt. Men jag tog sats och fick tag i grenens insida men jag hängde dinglande. Som tur var var det över rutschkanan så jag ställde mina fötter på kanterna och hoppade upp.
”Julia vad gör du?!” frågade Adrin. Jag struntade helt i honom och fortsatte in i grenen.
”Hoho? Någon? Finns det en ekorre här?” frågade jag när jag hade kommit så lång in i grenen att om jag hade fortsatt skulle jag mosas.
”Japp, alltid till er känst madame!” hörde jag.
”Åh, vad bra! Kan du få bort Grandorna från ingången? Lite diskret tack” frågade jag.
”Visst... Diskret var det” svarade han. Jag hade tur att han kunde höra mig för grenen var rätt tjock. Jag klättrade tillbaka ner.
”NU!!” hörde jag utifrån, efter det så fanns det inga människor kvar utanför ingången, det fanns bara älgar som trampade på olika saker.
”Det gick fort!” sa jag. Adrin såg mig.
”Var det ni? Fantastisk du tänker reden som en av oss!” sa han. Jag gick ut och såg direkt att älgarna hade trampat på alla Grandor.
”Fort allihoppa bort härifrån! Jag vet att de har svimmat men de kan vakna när som helst!” sa jag och började springa.
”Vi måste få bort de, annars lär du dig aldrig något förrän de går och vem vet hur länge det är?” Sa han. Jag kollade runt med blicken för att få se något som får de att försvinna, jag tittade upp och såg att på en gren satt en ekorre. Jag försökte få hans uppmärksamhet. Ekorren var helt inne på sin nöt, jag gav upp. Jag hoppades på att de skulle försvinna snart. Men då kom jag på att vi hade ju som en dörr framför oss, hur kunde vi se ut då?
”Jo för dörren är specialgjord, så man kan se ut men inte in” hörde jag någon säga. Jag titta bak och såg Hanna. Det var därför ekorren inte såg mig. När hon såg mig blev hennes blick helt tom.
”RÖR DIG INTE!” sa hon.
”Varför?” frågade jag.
”Jo för din mantels märke får inte komma i närheten av ingången för då öppnas dörren. Det funkar inte utifrån men inifrån går det” sa hon. Jag blev helt stel och tog tag i märket och backade försiktigt. Jag kollade bak och såg en ihålig tjock gren. Den kan vara vår räddning för den var precis så stor så att jag kunde krypa in i den. Jag försökte ställa mig upp i en hukande position och komma fram till grenen. Jag var tvungen att chansa och ”hoppa” om man nu ska kalla det för det. Det finns nämligen inte så mycket plats för att man ska kunna hoppa ordentligt. Men jag tog sats och fick tag i grenens insida men jag hängde dinglande. Som tur var var det över rutschkanan så jag ställde mina fötter på kanterna och hoppade upp.
”Julia vad gör du?!” frågade Adrin. Jag struntade helt i honom och fortsatte in i grenen.
”Hoho? Någon? Finns det en ekorre här?” frågade jag när jag hade kommit så lång in i grenen att om jag hade fortsatt skulle jag mosas.
”Japp, alltid till er känst madame!” hörde jag.
”Åh, vad bra! Kan du få bort Grandorna från ingången? Lite diskret tack” frågade jag.
”Visst... Diskret var det” svarade han. Jag hade tur att han kunde höra mig för grenen var rätt tjock. Jag klättrade tillbaka ner.
”NU!!” hörde jag utifrån, efter det så fanns det inga människor kvar utanför ingången, det fanns bara älgar som trampade på olika saker.
”Det gick fort!” sa jag. Adrin såg mig.
”Var det ni? Fantastisk du tänker reden som en av oss!” sa han. Jag gick ut och såg direkt att älgarna hade trampat på alla Grandor.
”Fort allihoppa bort härifrån! Jag vet att de har svimmat men de kan vakna när som helst!” sa jag och började springa.
måndag 5 april 2010
del 11
”Nu är den klar! Ta på dig den!” sa Hanna. Nu kunde jag se vad det var.
”Exakt! Du behöver inte vara rädd för att du ska trampa på manteln, den har den exakta längden för att du inte ska trampa på den” sa Anna. Tröjan var grön och gjord av natur saker... nu när jag var van vid att tänka det så skulle det inte vara så svårt att se sig själv i spegeln. Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer...
”TYST!!!” skrek Hanna, Anna och Sanna sammtidigt... Jag börjar bli van vid det också... Tala sammtidigt, tala samtidigt tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt...
”ALLTSÅ JAG KOMMER...”
”SLÅ NYLLET AV...”
”DIG!!”
Anna, Sanna och Hanna fortsätter varandras meningar som en hobby. NEJ, svara inte på det! Jag kommer inte att tänka ”fortsätter varandras meningar!
”BRA!!” sa Anna. Julia hade rätt kul så att tiden flög iväg... vänta lite!
”Vilket datum är det idag?”
”Den 4 april 2010” svarade Sanna. Jag kunde inte tro mina öron!
”Och det är snö kvar?! Varför tar ni inte bort de om...” Hann hon bara med.
”För det är...”
”DU som ska...”
”Ta bort snön!”
”Men hur gör jag då? Ge mig en formel! Typ ”Higady Pigady Donkikong, Abrakadabra Simsala song!” eller nått!” Sa jag. Sanna, Anna och Hanna skakade på huvudet.
”Du måste lära dig kontrollera dina krafter först!” Sa Hanna.
”Hur lång tid tar det? När börjar vi?” Frågade jag. Anna, Sanna och Hanna tittade på varandra.
”Vi börjar nu om du har lust. Det tar minst... En timme eller så” Sa Anna. Jag blev förvånad över den korta tiden men nickade, gick ut ur rummet. Adrin kom fram till mig.
”Julia! Är du beredd å gå och öva?” Sa han. Jag nickade. Han visade mig en repstege som man kan klättra upp på för att komma ut ur trädstammen som vi hade kommit in i. Jag klättrade upp, det var rätt svårt men jag lyckades komma till en plattform framför ingång och utgången. Men jag hörde något där utanför, så jag sneglade fram och såg något fruktansvärt...
”Exakt! Du behöver inte vara rädd för att du ska trampa på manteln, den har den exakta längden för att du inte ska trampa på den” sa Anna. Tröjan var grön och gjord av natur saker... nu när jag var van vid att tänka det så skulle det inte vara så svårt att se sig själv i spegeln. Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer, Natur grejer...
”TYST!!!” skrek Hanna, Anna och Sanna sammtidigt... Jag börjar bli van vid det också... Tala sammtidigt, tala samtidigt tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt, tala sammtidigt...
”ALLTSÅ JAG KOMMER...”
”SLÅ NYLLET AV...”
”DIG!!”
Anna, Sanna och Hanna fortsätter varandras meningar som en hobby. NEJ, svara inte på det! Jag kommer inte att tänka ”fortsätter varandras meningar!
”BRA!!” sa Anna. Julia hade rätt kul så att tiden flög iväg... vänta lite!
”Vilket datum är det idag?”
”Den 4 april 2010” svarade Sanna. Jag kunde inte tro mina öron!
”Och det är snö kvar?! Varför tar ni inte bort de om...” Hann hon bara med.
”För det är...”
”DU som ska...”
”Ta bort snön!”
”Men hur gör jag då? Ge mig en formel! Typ ”Higady Pigady Donkikong, Abrakadabra Simsala song!” eller nått!” Sa jag. Sanna, Anna och Hanna skakade på huvudet.
”Du måste lära dig kontrollera dina krafter först!” Sa Hanna.
”Hur lång tid tar det? När börjar vi?” Frågade jag. Anna, Sanna och Hanna tittade på varandra.
”Vi börjar nu om du har lust. Det tar minst... En timme eller så” Sa Anna. Jag blev förvånad över den korta tiden men nickade, gick ut ur rummet. Adrin kom fram till mig.
”Julia! Är du beredd å gå och öva?” Sa han. Jag nickade. Han visade mig en repstege som man kan klättra upp på för att komma ut ur trädstammen som vi hade kommit in i. Jag klättrade upp, det var rätt svårt men jag lyckades komma till en plattform framför ingång och utgången. Men jag hörde något där utanför, så jag sneglade fram och såg något fruktansvärt...
fredag 19 mars 2010
del 10
De ledde mig in i ett rum fullt av affischer på olika klänningar.
”Jag heter Anna” sa den ene.
”Jag heter Hanna” sa den andre.
”Jag heter Sanna” sa den tredje. Desperata föräldrar tänkte jag.
”Vi har en extra förmåga för vi är trillingar, om vi är i samma rum alltså då kan vi...” sa Anna.
”Vilken förmåga” frågade jag.
”...läsa tankar” sa de alla tre samtidigt. De tittade lite irriterat på mig.
”Så ni hörde...?” frågade jag.
”Japp... Trallalalalal, I been dreaming of the true love´s kiss and the prince I hope will give me this… Tralalalallalaaaa” sjöng de. Nu var det jag som fick titta irriterat på de. Så kom jag på en sak som jag måste fråga.
”Vem är Lisa?”
”Hon är någon...”
”Som gillar...”
”Adrin”
”Varför undrar du?” frågade de. Jag blev lite röd om kinderna.
”Ahaaa” sa de ”vi sak inte säga något” sa de. De lät som de talade sanning.
”KLART VI GÖR!” sa de. Jajaja, tjat tjat...
”VAD MENAR DU?!” sa de tillsammans IGEN!
”Ok tillbaka till klädämnet” sa jag för att jag inte orkade bråka om något, plus att jag ville veta hur mina kläder skulle se ut.
”Ok de kommer vara lite annorlunda än oss andra” sa Anna.
”För alla ledare har olika” sa Sanna.
”Grandas chef har en hatt, Alamanders har en stjärna på tröjan och Lavradorerna har ett speciellt skärp” sa Hanna. Jag tittade på de. Jag vet, jag behöver bara tänka detta, men hur kommer min se ut?
” DET, får du se sen” sa Hanna. Jag hatar överraskningar när jag har fått veta att det finns en överraskning men inte fått veta själva överraskningen.
”Jag heter Anna” sa den ene.
”Jag heter Hanna” sa den andre.
”Jag heter Sanna” sa den tredje. Desperata föräldrar tänkte jag.
”Vi har en extra förmåga för vi är trillingar, om vi är i samma rum alltså då kan vi...” sa Anna.
”Vilken förmåga” frågade jag.
”...läsa tankar” sa de alla tre samtidigt. De tittade lite irriterat på mig.
”Så ni hörde...?” frågade jag.
”Japp... Trallalalalal, I been dreaming of the true love´s kiss and the prince I hope will give me this… Tralalalallalaaaa” sjöng de. Nu var det jag som fick titta irriterat på de. Så kom jag på en sak som jag måste fråga.
”Vem är Lisa?”
”Hon är någon...”
”Som gillar...”
”Adrin”
”Varför undrar du?” frågade de. Jag blev lite röd om kinderna.
”Ahaaa” sa de ”vi sak inte säga något” sa de. De lät som de talade sanning.
”KLART VI GÖR!” sa de. Jajaja, tjat tjat...
”VAD MENAR DU?!” sa de tillsammans IGEN!
”Ok tillbaka till klädämnet” sa jag för att jag inte orkade bråka om något, plus att jag ville veta hur mina kläder skulle se ut.
”Ok de kommer vara lite annorlunda än oss andra” sa Anna.
”För alla ledare har olika” sa Sanna.
”Grandas chef har en hatt, Alamanders har en stjärna på tröjan och Lavradorerna har ett speciellt skärp” sa Hanna. Jag tittade på de. Jag vet, jag behöver bara tänka detta, men hur kommer min se ut?
” DET, får du se sen” sa Hanna. Jag hatar överraskningar när jag har fått veta att det finns en överraskning men inte fått veta själva överraskningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)