Inlägg
Jag hade med nöd och näppe lyckats åka ner för backen. Nu skulle de där nya kläderna passa perfekt för mina vanliga är helt normala. Eller skulle de ge mig nya kläder? De kanske förvandlas av sig själv?
”ALIIIIPOOOOPOPOPOPOPOPOPOP!” Hörde jag några Alefanter ropa... Eller vad de nu var! Jag sprang iväg så fort som möjligt och så kände jag att jag skulle kunna springa snabbare. Jag la på ett kol och sedan kände jag... träd under mina fötter.
”Aaah vad skönt, träääd!” Sa jag till mig själv. När jag hade kommit på vad jag precis hade gjort blev jag chockad!
”AAAAAAAAH! TRÄÄÄÄD!” Skrek jag till. Då förlorade jag fäste och ramlade ner på marken med en hårt duns.
”Nuää viiet ag hör Oxsand fände!” Det var meningen att det skulle låta lite mer som ”Nu vet jag hur Oxfand kände”, men eftersom jag pratar med mig själv, går det bra! Jag reste mig upp och borstade av jord från mina kläder och fortsatte springa. När jag hade susat förbi några ekorrar som klagade på att jag sparkade bort deras nötter så kom jag till platsen där jag hade blivit fångad. Några meter därifrån kunde man höra röster. Jag gick och gömde mig bakom en sten och lyssnade.
”HUR KUNDE DU TAPPA BORT HENNE?!”
”DU HAR REDAN STÄLLT DEN FRÅGAN 27 GÅNGER!”
”VARFÖR TROR DU JAG GÖR DET DÅÅÅÅ??!!”
”FÖR ATT DU GILLAR ATT SKYLLA PÅ MIG!”
”HALLÅÅÅ DU HAR TAPPAT BORT...”
”... VÅRENS LEDARE JAG VEEEET!!” Jag tittade fram. Jag såg Adrin och Nana stå och bråka. Nana var alldeles röd och Adrin såg ledsen men upprörd ut.
”Men hallå? Bråkar ni om mig?” Frågade jag, men de hörde inte.
”HUR KAN DU???!!!” Skrek Nana till Adrin igen och gick runt för att slappna av... inte för att det funkade.
”HALLÅ JAG PRATAR MED ER!” Skrek jag för att överrösta deras gräl.
”INTE NU JULIA SER DU INTE ATT VI LETAR EFTER DIG?” Skrek Nana.
”JA! HUR EFTERBLIVEN KAN MAN VARA?!” Skrek Adrin.
”DET ÄR FÖR ************************************* NI SOM ÄR EFTERBLIVNA!! JAG VAR KIDNAPPAD OCH NI BARA BRÅKADE??!!!!!” Skrek jag för jag orkade inte mer.
”JULIA!” Sa de båda och kramade mig.
fredag 26 februari 2010
del 7
När jag vaknade såg jag en bricka med lite björnbär, bröd och vatten. Jag var riktigt trött för allt som hade hänt på bara en hel dag!
”Herre gud! Hur kan man leva såhär? När jag tänkte att jag ville leva ett äventyr tänkte jag det inte så att jag skulle banga ur så fort jag blev inlåst!” Sa jag till mig själv. Jag luktade på björnbären för att få veta om de inte var förgiftade, men de luktade normalt. Inte förrän jag började äta kände jag hur hungrig jag var. Så slukade jag alla björnbär direkt och sedan började jag med vattnet och brödet. Jag brydde mig inte längre om de var förgiftade eller något! Jag var hungrig!
”Glupp, Sluuurp, MMMM, smack” Lät det från min mun.
”Ja du är rätt hungrig va?” Jag tittade upp och såg Franko. När jag hade ätit upp brödet så blev jag arg igen.
”DIN!” Sa jag och hoppade på honom.
”Stopp!”Sa han och då stannade jag. Mina ben lydde inte. Han gjorde ett tecken med handen och visade att jag skulle vända mig om och sätta mig ner.
”Men... Mina ben! Vad har du gjort?!” Frågade jag.
”Björnbären var den inget fel på, MEN luktade du på brödet? Nej det gjorde du inte! Haha!” Sa han retande. Han stampade i golvet och då dök ett fönster upp i min lilla cell, eller fönster... Det var mer som ett hål i väggen.
”Vi är i ett berg, det är därför du kan ha fönster, i andra fall skulle det bli ett takfönster och då skulle djur och en massa andra saker ramla ner här! Nu när jag styr dig, kan jag lita på att du inte flyr!” Sa Franko. Han vände sig om och gick ut. Han stannade och vinkade till mig och sedan knäppte han med fingrarna och jorddörren dök upp igen. Jag tittade ut genom fönstret och försökte gå ut, men det var som en sköld som inte lät mig gå ut. Jag satt där bredvid fönstret och grät. Jag kände något kallt mot min hud vid halsen. Då kom jag på, amuletten! Jag tog fram den och höll den nära mitt hjärta.
”Snälla! Snälla! Hjälp mig!” Sa jag gråtande tyst för mig själv. Jag märkte ingen skillnad.
”Snälla! SNÄLLA!!” Sa jag lite högre den här gången och kysste den. Den hade jag doppat i vattnet när jag inte var törstig längre så den skulle vara ren. Då kände jag det! Friheten hoppade tillbaka ner i mina fötter! Jag sträckte handen mot fönstret och kände inget motstånd. Jag hoppade ut och åkte ner för backen i hisklig fart!
”Herre gud! Hur kan man leva såhär? När jag tänkte att jag ville leva ett äventyr tänkte jag det inte så att jag skulle banga ur så fort jag blev inlåst!” Sa jag till mig själv. Jag luktade på björnbären för att få veta om de inte var förgiftade, men de luktade normalt. Inte förrän jag började äta kände jag hur hungrig jag var. Så slukade jag alla björnbär direkt och sedan började jag med vattnet och brödet. Jag brydde mig inte längre om de var förgiftade eller något! Jag var hungrig!
”Glupp, Sluuurp, MMMM, smack” Lät det från min mun.
”Ja du är rätt hungrig va?” Jag tittade upp och såg Franko. När jag hade ätit upp brödet så blev jag arg igen.
”DIN!” Sa jag och hoppade på honom.
”Stopp!”Sa han och då stannade jag. Mina ben lydde inte. Han gjorde ett tecken med handen och visade att jag skulle vända mig om och sätta mig ner.
”Men... Mina ben! Vad har du gjort?!” Frågade jag.
”Björnbären var den inget fel på, MEN luktade du på brödet? Nej det gjorde du inte! Haha!” Sa han retande. Han stampade i golvet och då dök ett fönster upp i min lilla cell, eller fönster... Det var mer som ett hål i väggen.
”Vi är i ett berg, det är därför du kan ha fönster, i andra fall skulle det bli ett takfönster och då skulle djur och en massa andra saker ramla ner här! Nu när jag styr dig, kan jag lita på att du inte flyr!” Sa Franko. Han vände sig om och gick ut. Han stannade och vinkade till mig och sedan knäppte han med fingrarna och jorddörren dök upp igen. Jag tittade ut genom fönstret och försökte gå ut, men det var som en sköld som inte lät mig gå ut. Jag satt där bredvid fönstret och grät. Jag kände något kallt mot min hud vid halsen. Då kom jag på, amuletten! Jag tog fram den och höll den nära mitt hjärta.
”Snälla! Snälla! Hjälp mig!” Sa jag gråtande tyst för mig själv. Jag märkte ingen skillnad.
”Snälla! SNÄLLA!!” Sa jag lite högre den här gången och kysste den. Den hade jag doppat i vattnet när jag inte var törstig längre så den skulle vara ren. Då kände jag det! Friheten hoppade tillbaka ner i mina fötter! Jag sträckte handen mot fönstret och kände inget motstånd. Jag hoppade ut och åkte ner för backen i hisklig fart!
torsdag 25 februari 2010
LITE FAKTA HITTILLS:
Orange: Höst. Förmåga: reparera/hela
Grön: Vår. Förmåga: prata me djur
Blålila: Vinter. Förmåga: dra ner folk i marken
Gul: Sommar. Förmåga: läsa tankar
Grön/Vår: Julia, Adrin
Orange/Höst: Nina, Nana
Gul/Sommar: Oxfand
Blålila/Vinter: Franko
Grön/Vår: Haven
Blålila/Vinter: Grada
Orange/Höst: Alamander
Gul/Sommar: Lavrador
Grön: Vår. Förmåga: prata me djur
Blålila: Vinter. Förmåga: dra ner folk i marken
Gul: Sommar. Förmåga: läsa tankar
Grön/Vår: Julia, Adrin
Orange/Höst: Nina, Nana
Gul/Sommar: Oxfand
Blålila/Vinter: Franko
Grön/Vår: Haven
Blålila/Vinter: Grada
Orange/Höst: Alamander
Gul/Sommar: Lavrador
del 6
På vägen såg jag ett par djur. Jag försökte prata med de men då drog Frankos vakter ner mig i marken och upp igen, och när jag kunde se igen, var de borta. Efter ett tag kom vi fram till... ingenting, men de stannade.
”Varfrrr...” Allt blev svart. När jag kunde se igen, var vi hos en massa människor som hade blålila.. natur...
”OK NI FATTAR!!!!!!!” Skrek jag. Alla tittade på mig.
”Eh... hehe...” Sa jag för att få bort blickarna.
”HÄR HAR NI, VÅRENS LEDARE! Ropade Franko så alla hörde. Jag blev röd, men så blev jag arg när jag såg allas fula leenden! Nu kände jag hur nerverna nådde mot sitt slut. Jag kunde inte låta detta hålla på mer. Jag spände musklerna och... inget mer, Franko drog ner mig i marken IGEN!
” HA! Du kan inte hantera dina krafter än, så under jord har du ingen chans!” Sa han. När jag kom upp var jag tvungen att gnugga mig i ögonen för att få ut jord ur ögonen, då såg jag någonting guldglänsande, en amulett! Jag stoppade ner den i jackfickan eftersom jag inte fått mina naturkläder än. De tog mig till en cell med jord dörr så det var nästan omöjligt att hitta ut! Jag fick sitta där men det gjorde inte något, jag skulle få inspektera amuletten. Tänk om den hade några magiska krafter som i fantasin? Allt som jag inte trodde på har hänt! Så varför skulle det här inte vara sant? Jag vände på amuletten och såg ett inristat märke. Det var ett lodjur. Jag drog handen över den och kände energi som flöt genom ådrorna. Jag kände att jag skulle kunna ha användning för den och trädde den om halsen. Och somnade i en djup sömn...
”Varfrrr...” Allt blev svart. När jag kunde se igen, var vi hos en massa människor som hade blålila.. natur...
”OK NI FATTAR!!!!!!!” Skrek jag. Alla tittade på mig.
”Eh... hehe...” Sa jag för att få bort blickarna.
”HÄR HAR NI, VÅRENS LEDARE! Ropade Franko så alla hörde. Jag blev röd, men så blev jag arg när jag såg allas fula leenden! Nu kände jag hur nerverna nådde mot sitt slut. Jag kunde inte låta detta hålla på mer. Jag spände musklerna och... inget mer, Franko drog ner mig i marken IGEN!
” HA! Du kan inte hantera dina krafter än, så under jord har du ingen chans!” Sa han. När jag kom upp var jag tvungen att gnugga mig i ögonen för att få ut jord ur ögonen, då såg jag någonting guldglänsande, en amulett! Jag stoppade ner den i jackfickan eftersom jag inte fått mina naturkläder än. De tog mig till en cell med jord dörr så det var nästan omöjligt att hitta ut! Jag fick sitta där men det gjorde inte något, jag skulle få inspektera amuletten. Tänk om den hade några magiska krafter som i fantasin? Allt som jag inte trodde på har hänt! Så varför skulle det här inte vara sant? Jag vände på amuletten och såg ett inristat märke. Det var ett lodjur. Jag drog handen över den och kände energi som flöt genom ådrorna. Jag kände att jag skulle kunna ha användning för den och trädde den om halsen. Och somnade i en djup sömn...
fredag 5 februari 2010
del 5
”Jag sa att det INTE var kul!” Oxfand verkar irriterad.
”Det kan du slå dig i backen på!!”
”Äh stå inte bara där nu! Vi ska ju ha kul! Först skaffar vi nya kläder sedan, bla, bla, bla...” Jag lyssnade inte på Nana mer, jag tänkte mer på vad som hände nyss. På vägen kom en ekorre fram.
”Gradorna är på väg”
”AAAAAAH, DU KAN... JAG MENAR... EKORRE!!” skrek Jag.
”Ja och du kan också prata bra” sa ekorren lite irriterad.
”Detta är Gabbi, en av våra säkerhets ekorrar. De håller vakt runt vårt hem” Sa Adrin.
”Ok... och varför fattar jag vad han sä...”
”Vad sa han?” Frågade Nana.
”Kan ni inte...? Men varför förstår jag?” Frågade Jag.
”Det är bara Havens som kan prata med djur!” Sa Nina.
”Vilka är Grodorna?” Frågade Jag.
”GRADORNA...! Men du får kalla de för grodor om du vill” Oxfand såg lite gladare ut.
”Fienden, de kan dra ner folk i marken och är onda! De är emot våren och de hatar säkert dig för att det är de som gör vintern och du gör vintern till vår! När våren aldrig kom blev de så glada att de har haft fest sen februari!” Sa Nana.
”Vilka Svin!” Sa Jag.
”OK, nu när du vet måste ni nog springa, de är nära Delitaren eken!” Det var en älg som hade stuckit fram huvudet mellan två buskar.
”Så nära? KOM DÅ!!” Sa Adrin innan han hoppade från träd till träd... vaaa??
”Hoppa bara Julia! Följ dina instinkter! Du är född till detta!” Skrek Nina efter mig. Jag hoppade men jag kom ingen vart, fötterna var kvar på marken hela tiden, de hade sjunkit ner lite till och med!
”AAA HJÄLP KVICKSAND!” Ropade Jag efter de, men de hörde inte.
”AOOOOOIIIINOOOOP*KLICK* *KLICK* BOOOOOMRUUUUUMPADIKAAAAKAKAAA”Ropade älgen efter de. Varför gjorde han det? Är han kanske en ”Alefant” nu också??
”RAAAAPAPARABIDOOOOO” Ropade någon annan från ett annat håll.
”Eh kan du hjälpa mig?” Sa jag till älgen. Älgen tittade på mig.
”Hjälpen är på väg” Sa han.
”Nämen oj då har du fastnat?” Rösten kom bakifrån. När Julia lyckades vända sig om så såg hon ett par människor i hennes ålder, de hade lila kläder... natur... NI FATTAR!
”Vilka är...” Sa Jag tills hon kom på vad Nana hade sagt.
”NI ÄR GROD... GRADORNA!! SLÄPP MIG ERA GALNINGAR!!” Skrek Jag.
” Nu tar vi det lilla lugna... Jag heter Frako von Epikadomitiolla, men du kan kalla mig Frank” Sa han.
”Varför är detta ett så konstigt liv? Varför gick jag ut i denna skog? Var...” Sa Jag tills Frank avbröt mig.
”NOG! Vårens ledare ska sitta inlåst tills nästa vinter, om du överlever... VAKTER GRIP HENNE! Vad ska Julia göra nu?
”Det kan du slå dig i backen på!!”
”Äh stå inte bara där nu! Vi ska ju ha kul! Först skaffar vi nya kläder sedan, bla, bla, bla...” Jag lyssnade inte på Nana mer, jag tänkte mer på vad som hände nyss. På vägen kom en ekorre fram.
”Gradorna är på väg”
”AAAAAAH, DU KAN... JAG MENAR... EKORRE!!” skrek Jag.
”Ja och du kan också prata bra” sa ekorren lite irriterad.
”Detta är Gabbi, en av våra säkerhets ekorrar. De håller vakt runt vårt hem” Sa Adrin.
”Ok... och varför fattar jag vad han sä...”
”Vad sa han?” Frågade Nana.
”Kan ni inte...? Men varför förstår jag?” Frågade Jag.
”Det är bara Havens som kan prata med djur!” Sa Nina.
”Vilka är Grodorna?” Frågade Jag.
”GRADORNA...! Men du får kalla de för grodor om du vill” Oxfand såg lite gladare ut.
”Fienden, de kan dra ner folk i marken och är onda! De är emot våren och de hatar säkert dig för att det är de som gör vintern och du gör vintern till vår! När våren aldrig kom blev de så glada att de har haft fest sen februari!” Sa Nana.
”Vilka Svin!” Sa Jag.
”OK, nu när du vet måste ni nog springa, de är nära Delitaren eken!” Det var en älg som hade stuckit fram huvudet mellan två buskar.
”Så nära? KOM DÅ!!” Sa Adrin innan han hoppade från träd till träd... vaaa??
”Hoppa bara Julia! Följ dina instinkter! Du är född till detta!” Skrek Nina efter mig. Jag hoppade men jag kom ingen vart, fötterna var kvar på marken hela tiden, de hade sjunkit ner lite till och med!
”AAA HJÄLP KVICKSAND!” Ropade Jag efter de, men de hörde inte.
”AOOOOOIIIINOOOOP*KLICK* *KLICK* BOOOOOMRUUUUUMPADIKAAAAKAKAAA”Ropade älgen efter de. Varför gjorde han det? Är han kanske en ”Alefant” nu också??
”RAAAAPAPARABIDOOOOO” Ropade någon annan från ett annat håll.
”Eh kan du hjälpa mig?” Sa jag till älgen. Älgen tittade på mig.
”Hjälpen är på väg” Sa han.
”Nämen oj då har du fastnat?” Rösten kom bakifrån. När Julia lyckades vända sig om så såg hon ett par människor i hennes ålder, de hade lila kläder... natur... NI FATTAR!
”Vilka är...” Sa Jag tills hon kom på vad Nana hade sagt.
”NI ÄR GROD... GRADORNA!! SLÄPP MIG ERA GALNINGAR!!” Skrek Jag.
” Nu tar vi det lilla lugna... Jag heter Frako von Epikadomitiolla, men du kan kalla mig Frank” Sa han.
”Varför är detta ett så konstigt liv? Varför gick jag ut i denna skog? Var...” Sa Jag tills Frank avbröt mig.
”NOG! Vårens ledare ska sitta inlåst tills nästa vinter, om du överlever... VAKTER GRIP HENNE! Vad ska Julia göra nu?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)