del 12

”Varför stannar du?” Frågade Adrin. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag bara pekade framåt. Han kollade fram och blev helt förskräckt, så klättrade han ner på stegen lite grann. Det var de blålila Gradarna. De hade visst märk att jag var borta och hade börjat leta efter mig.
”Vi måste få bort de, annars lär du dig aldrig något förrän de går och vem vet hur länge det är?” Sa han. Jag kollade runt med blicken för att få se något som får de att försvinna, jag tittade upp och såg att på en gren satt en ekorre. Jag försökte få hans uppmärksamhet. Ekorren var helt inne på sin nöt, jag gav upp. Jag hoppades på att de skulle försvinna snart. Men då kom jag på att vi hade ju som en dörr framför oss, hur kunde vi se ut då?
”Jo för dörren är specialgjord, så man kan se ut men inte in” hörde jag någon säga. Jag titta bak och såg Hanna. Det var därför ekorren inte såg mig. När hon såg mig blev hennes blick helt tom.
”RÖR DIG INTE!” sa hon.
”Varför?” frågade jag.
”Jo för din mantels märke får inte komma i närheten av ingången för då öppnas dörren. Det funkar inte utifrån men inifrån går det” sa hon. Jag blev helt stel och tog tag i märket och backade försiktigt. Jag kollade bak och såg en ihålig tjock gren. Den kan vara vår räddning för den var precis så stor så att jag kunde krypa in i den. Jag försökte ställa mig upp i en hukande position och komma fram till grenen. Jag var tvungen att chansa och ”hoppa” om man nu ska kalla det för det. Det finns nämligen inte så mycket plats för att man ska kunna hoppa ordentligt. Men jag tog sats och fick tag i grenens insida men jag hängde dinglande. Som tur var var det över rutschkanan så jag ställde mina fötter på kanterna och hoppade upp.
”Julia vad gör du?!” frågade Adrin. Jag struntade helt i honom och fortsatte in i grenen.
”Hoho? Någon? Finns det en ekorre här?” frågade jag när jag hade kommit så lång in i grenen att om jag hade fortsatt skulle jag mosas.
”Japp, alltid till er känst madame!” hörde jag.
”Åh, vad bra! Kan du få bort Grandorna från ingången? Lite diskret tack” frågade jag.
”Visst... Diskret var det” svarade han. Jag hade tur att han kunde höra mig för grenen var rätt tjock. Jag klättrade tillbaka ner.
”NU!!” hörde jag utifrån, efter det så fanns det inga människor kvar utanför ingången, det fanns bara älgar som trampade på olika saker.
”Det gick fort!” sa jag. Adrin såg mig.
”Var det ni? Fantastisk du tänker reden som en av oss!” sa han. Jag gick ut och såg direkt att älgarna hade trampat på alla Grandor.
”Fort allihoppa bort härifrån! Jag vet att de har svimmat men de kan vakna när som helst!” sa jag och började springa.